Mr Wordsmith//"You may not be her first, her last, or her only. The Takers of Hearts, the thieves with their broken teeth and apple red grins. Do you see them?"


Övergett böckerna för serier. Är all into The Walking Dead med sina 28 dagar senare-aktiga referenser och välsminkade fulzombies. Boardwalk Empire och Spartacus. Känner mig sådär löjligt varm inombords varje gång gladiatorerna muskelspänt stampar omkring i arenan, hovdamerna skjuter giftiga blickar mot varandra och (det väldigt Fun Light reklam-inspirerade) blodet stänker ner "kameramannen". (japp jag var en av de där människorna som gillade Troy-filmen) Okunniga jag som trodde att serier handlade om dåliga detektiver, college-humor och amerikanska sjukhus. De skolade suckar och tar sig för pannan och visar listor med serier som utesluter ovanstående manus. Och jag känner mig plötsligt som en barnprogramspirat som precis öppnat skattkistan. Uppspärrade ögon och maniskt leende.

Hamnar även i motvilliga konversationer med grannarna. Lyckas alltid vara den som skapar underlig stämning i hissar eftersom jag aldrig fortsätter samtalet utan besvarar de vänligt ställda frågorna med hum-ljud. Så står man där medan hissen långsamt pumpar sig upp de åtta våningarna och ser i ögonvrån hur de antingen flipprar med mobilen eller låtsas leta igenom fickorna. Händerna nervöst flaxandes. Bästa är när man kommer med tre kassar tvätt och har sömnrufs och pyjamasbyxorna på sig, och det kommer finklädda granngäster eller liknande som tillbringar färden med att syna mina torktumlade kläder. Bara le "hej hej det är ta två strumpor betala för en idag", lite skämtsamt och de vänder generat bort huvudet och stiger av nästa våning. Fint.
Makten över hissen äro återvunnen. Tummen upp gör Ceasar och jag segergestar i takt med åskådarnas vrål och motståndarens rosslande efter luft.
I love this.