Hansel & Gretel//"Oh yes, she walks in her sleep sometimes with her eyes open."




Ett kanske lite annorlunda julfilmtips är Hansel and Gretel (Henjel gwa Geuretel). Till skillnad från andra filmer med samma namn är denna en rå, brunnsdjup och relativt mörk historia om en man som en vinterdag förvillar sig i en sällskapshungrig skog. Ett välkomnande hus dyker upp och plötsligt har han sugits in i en surrealistisk labyrintvärld av ensamma själar och iskalla händer. Det är cupcakes, sammetsnallar och flanellskjortor, men också för långa blickar, koagulerat blod och rum som är svåra att andas i. Det ligger en pressande hand över hela filmen och trots allt det gulliga sitter man bara och väntar på flodvågen. En ilska som i varje scen klättrar på tapeten.
Om man har svårt för rysare och obehagskänslor kanske man inte bör se den, kan dock tycka att bara själva miljöerna gör den sevärd.
 
 

Restless Hearts//"You don't step on stage to eat, you go there to be eaten."


Det räckte med att få se Banes svartklädda ryggtavla för att få mig att förvandlas till ett kvidande fruntimmer. Den kutryggiga hållningen, de rödsprängda sömnbristögonen och den konstant spända ådern i pannan. Även om den spanska dialekten inte var särskilt framträdande så hörde man hur vissa ord fick tänkas igenom innan de sades.
Jag har haft stor respekt för Tom Hardy då han visade sina många olika sidor i både Layer Cake och Bronson. När han blev tilldelad rollen som Bane tänkte jag inte så mycket på det, kanske kände mig lite snopen då jag hade svårt att se honom som min barndomsidol. Sedan kom de första videoklippen och jag dog lite varje gång han visade sig.
Till skillnad från i Batman and Robin, där Bane var en enorm besvikelse till thug, spindelvävde Tom Hardy sig en kokong där han bevarade Banes alla finesser och karaktärsdrag. Man kan riktigt se hur han omfamnar rollen som en kejsare av våld och smärta. Hur han går; smidigt ödmjukt trots kroppsstorleken. Hur han ger tyngd åt varje stavelse i sina frihetstal. Hur han finner trygghet genom att hålla i rockens ytterkanter eller sina hängslen. Hur han tar in vad folk säger och påverkas av det, en blödig barndomsfånge inuti.
Och jag älskar det. Jag älskar hur Bane har blivit en ikon i Batmanfilmerna som kommer leva vidare. Han är inte bara ett misslyckat muskelberg i trikåer som försiktigt rör sig förbi kulisserna, i och med Dark Knight Rises fick han strålkastarljuset rätt i ögonen. Batmans fulla uppmärksamhet. Och han trivs så bra där.
Det är där Bane hör hemma.
Jag tänker för övrigt inte skriva något om själva filmen då jag med säkerhet kommer att totalspoila. Den må inte falla alla människor i smaken, men den är otroligt sevärd.

/slut på fangirlssqueakande/

.


Enligt mig den bästa serien som går just nu. (Jag gör ju inget annat vettigt än att glo på film när jag jobbar, då mina tentor är över, så live with me.) En romantisering järnvägsbygget på 1860-talet, där man får följa en hämndlysten f.d soldat som enträget letar upp sin frus mördare. Och redan de första sekunderna skapas en stämning som håller sig levande avsnitten igenom. Ni vet historien. Pudriga kjolstyg, översittarförmän, inkräktande indianer och det uppdelade isolerade samhället. En flicka såld för två hästar och en filt till en Mohave-stam. (Olive Oatman, sinnesjukt likt dessutom.) En slug borgmästare lite väl förtjust i likörer. En obehaglig norrman som alla tror är svensk. Och i bakgrunden Anson Mounts tjurskalliga uppsyn.
Det och fantastiska vyer, djuriskt mycket lervälling och trovärdiga pistoldueller gör att jag sitter och klappar händerna av förtjusning varje måndagskväll.

För övrigt är det nu snart en vecka kvar till vi lämnar detta vinterland. Aåh.

Drive// "I give you a five-minute window, anything happens in that five minutes and I'm yours no matter what."


Den inälvsröda heltäckningsmattan. Hennes trötthetsskimrande ögon och ljudlösa rörelser. Han ett blygt rovdjur med konstant spända käkar gnisslande. Hårspännen som aldrig vill vara på plats. En blick ett ord några fingrar som stryker över armen. Och de sugs in i varandra likt något större och allvarligare än något jag skådat i romantisk väg på film. Glöm The Notebook och Atonement. Glöm alla actionrullar med muskelstinna män som slänger upp bruden på hojen och bränner iväg i horisonten. Det sägs knappt ett ord mellan dem, men luften är så tät i lägenhetshotellet att man måste andas djupare för varje scen. Hans slitna skorpionjacka med koagulerat blod och hennes noppiga gamla t-shirts med yoghurtfläckar. Motorvägarnas dimslöjade kvällsljus och en sömntufsig pojke som väntar på att pappa ska sluta skrika.
Huvuden som plaskande exploderar i regn över en oskyldigs ansikte. Hotfulla mäktiga män, som lyser med sin frånvaro men ändå skapar hysteri. Att lyckas bryta sönder rädslan till ilska och mot sin vilja förvandlas till något onämnbart. Sorgen att sedan se allt man skapat falla samman. En död blick fäst på dammiga vindrutetorkare.
När jag först hörde om Drive trodde jag att den skulle vara en bilkåt försök-till-maffiainspirerad sötsliskfilm, framförallt med Ryan Gosling i huvudrollen. Nedsjunken i biostolen satt jag sedan och storlipade. Varje scen ett litet mästerverk. Så få repliker utspelade men så mycket mer däremellan. Och ett måste om man gillar Bryan Cranston. Jag kommer i alla fall vara en av de människorna som står köandes utanför biograferna i november.


(Note: Saker som påverkade min beundran av ovan nämnda film:
Älskar snabba bilar.
Njuter av blodiga scener.
Jag var ganska så rejält salongsberusad.)

Woolf


Då jag är en usel stressbloggare för tillfället kan jag lika gärna dela med mig av två av mina favoritkortfilmer. Last minutes with Oden lär inte få er att böla lika mycket som jag gjorde under min ensamma vargtimme, är löjligt lättpåverkad av kortfilmer, men de är vackra på sitt sätt.

Submarine//Six miles of ocean. "This is the moment where you leave him and come with me."


Att skriva  i oändlighet och önska att det gjorde någon skillnad, regnvåta överanalyserande promenader, rastlösheten, väntan på det där man klistrat över alla sovrumsväggar och besvikelsen över att matsalsblickarna inte betydde att man lyckats gräva ner sig i någons hjärta. Smutsen, den flagnande färgen. Att må bra av att vara för sig själv. Varje karaktär (även de mest parodiserande och överdrivna) i den här filmen tilltalar mig på ett sätt som ger flashbacks ifrån den tid då man själv skrev enorma utläggningar över vad som möjligtvis skulle kunna hända om man bara vågade. Uppdragna frusna axlar sicksackandes i korridorerna förbi klädgestalter man inte såg, bara det där röda varma man intensivt sökte efter med blicken. Resten av världen utestängd. Ångesten som årligen uppstod i mitten av december och mammas lilla fågelhand, blodkärl slingrande pulsvågor under huden. Patientbrickan som väntade på att bli avklippt och de pysande pickade pipande väsande ljuden ifrån appareterna utan namn. De dramatiska reaktionerna som man inte kunde försvara. En spröd blomma i ett fönster med parkeringsutsikt.

Jag vet inte om Submarine kommer vara lika tilltalande, brutalt plaskvåt engelsk och träffsäker för er som den kändes för mig. Det är inte ofta man känner igen sig så mycket i en karaktär som jag gjorde med Oliver. (Även om familjesituationen och relationerna skiljer sig enormt.) Dock rekommenderar jag den varmt, det är en vacker, något urspårad och klassiskt vagt ihopknuten kärlekshistoria. Väldigt engelsk. Och väldigt grå.

Bloom//Pogo


Mannen som får en att uppskatta (lite iallafall) disney igen.

The Sunset Limited//"I long for Darkness. I pray for death, real death. And if I thought that in death I would meet the people I knew in life, I don't know what I would do."



Två män, placerade mitt emot varandra i ett neonupplyst rökfuktigt rum. Vi vet ingenting om dem annat än att de kallas för Black och White. De speglar inte på något sätt varandra, utan är så pass olika att man kan känna irritationen hetta mellan dem. Passiv aggressivitet blandas med emotionella utbrott, tillbakadragenhet och ärlig rättframhet. Man vill veta så mycket mer om dem men tillåts inte, utan varje konversation är kryptiskt upplagd och man sugs långsamt ner i det förvirrade svarta hål som White ligger begravd i. Blev verkligen påverkad av den här filmen. Även om den mest tar upp den stora frågan om livet verkligen är värt att leva eller om varje mans fantasi och inställning skapar den värld han lever i. Blev framförallt hit-under-the-belt-berörd av Samuel L Jacksons otroliga berättariver. Och den sorg som grumligt planterades i Tommy Lee Jones ögon ju längre samtalet fördes. Hans kolossala likgiltighet inför mänskligheten.

Trailern ser inte mycket ut för världen, men den är lätt en av årets (hittills) mest sevärda filmer. Ni som gillade stämningen i Black Swan lär även uppskatta den här.
(Får en sådan enorm lust att börja läsa pjäser igen. Blir till att rota fram.)

"I can barely conceive of a type of beauty in which there is no melancholy."


Efter första publiceringen av teasers i somras satt jag som på nålar tills mer info skulle komma ut. (Boken är fantastisk). Nu när Mr Pattinson fick huvudrollen är jag inte lika lyrisk, men ser ändå fram emot att få se den.
Romantikmys på bioduken ska även vara lugnande, har jag hört.

<3


BIUTIFUL//döda ugglor begravda i snö och "This is a story of a man in free fall."



Gick ut från biografen och var sådär behagligt tom på insidan. Som jag alltid blir av att se en riktigt bra film. I det här fallet räcker dock inte ordet bra. Kan med lätthet säga att Biutiful är årets bästa filmupplevelse. Visst, Inception var magnifik i sin helhet, detsamma med Wolfman, Devil och många andra. Men att lyckas med att kombinera ljussättning, manus, ljud och skådespeleri på ett sådant sätt att man nästintill är hypnotiserad har ingen lyckats med sedan jagvetintenär. Redan när introtexterna rullade in kändes det som att publiken andades in djupt, och höll sedan luften kvar i lungorna tills ljuset tändes i salongen. Vissa satt kvar, nästan som om de väntade på något mer. Att det inte riktigt fick vara slut än.
Biutiful handlar om en mans kamp mot döden och kaoset. Att lära sig att kunna släppa taget, förlita sig på tiden när man inser att man inte har någon påverkan själv. Om att hantera osynlig smärta. Att kunna förlåta och offra allt för någon som inte ger något tillbaka. Att hela tiden sträva efter något onåbart.  Om att älska. Och glömma.
Den är som en komprimerad guide man vill ha i bokform att bläddra i.
Och Javier Bardems ögon lämnar aldrig bioduken.

BATHORY//A painting is poetry for the eyes och "I'm pale because I'm ill, there's something wrong with my blood. Sometimes I hear a roaring inside my head, like a sea creature is calling for me."


Introt till en här filmen är fruktansvärt dåligt. Höll nästan på att facepalma och glädjas åt att den endast kostade ynka fem kronor, tills dåligheten övergavs med att jag föll ner i ett brunnsdjupt vildkaninshål. Berättarkonsten! Plötsligt slits man med av historiens kraft och in i en tidsportal. Man känner aprilsolen värma genom sköra glasfönster. Man dinerar vid långbord, andas in stekos, citrusparfym, rycks med av en främling på en maskerad som anordnats av dina ungerska kusiner i kampen om fred, och somnar utmattad i tiotals lager av bomullslakan. Men så är detta ingen film i likhet med Pride and Prejudice eller Atonement. Utan detta är en halvdokumentär om Erzsébeth Bathory; baronessan från Transylvanien som under 1500-talet beryktats torterat och slagit ihjäl tusentals av människor, tjänare, och till större delen flickor. Som enligt Guiness Rekordbok är den enda kvinnan genom historien som lyckats genomföra så pass många mord. Som sades bada i nyupptappat blod och som flådde människor levande med tänderna (!). Sedan kan man spekulera huruvida allt är sant. Det är just det som filmen öppnar upp för. Att det kanske egentligen handlar om en extremt isolerad invidid, i hypnos av silvertungade sierskor och kusiner, som utvecklar en sorts krypande fasa och bävan inför omvärlden, innan allt urartar i tragedi.
Gillar den gör jag. Framförallt de små detaljerna; hur hennes händer ändrar rörelsemönster ju längre tiden går, hundblickarna och det kvarhängade febriga mörkret, hur ocensureade avrättningarna är, hur mycket begär som faktiskt cirkulerar kring i ett medeltidsslott, kampen om ungdom och den morbida världssynen. Plus en historielektion på det. Diggar.