Restless Hearts//"You don't step on stage to eat, you go there to be eaten."


Det räckte med att få se Banes svartklädda ryggtavla för att få mig att förvandlas till ett kvidande fruntimmer. Den kutryggiga hållningen, de rödsprängda sömnbristögonen och den konstant spända ådern i pannan. Även om den spanska dialekten inte var särskilt framträdande så hörde man hur vissa ord fick tänkas igenom innan de sades.
Jag har haft stor respekt för Tom Hardy då han visade sina många olika sidor i både Layer Cake och Bronson. När han blev tilldelad rollen som Bane tänkte jag inte så mycket på det, kanske kände mig lite snopen då jag hade svårt att se honom som min barndomsidol. Sedan kom de första videoklippen och jag dog lite varje gång han visade sig.
Till skillnad från i Batman and Robin, där Bane var en enorm besvikelse till thug, spindelvävde Tom Hardy sig en kokong där han bevarade Banes alla finesser och karaktärsdrag. Man kan riktigt se hur han omfamnar rollen som en kejsare av våld och smärta. Hur han går; smidigt ödmjukt trots kroppsstorleken. Hur han ger tyngd åt varje stavelse i sina frihetstal. Hur han finner trygghet genom att hålla i rockens ytterkanter eller sina hängslen. Hur han tar in vad folk säger och påverkas av det, en blödig barndomsfånge inuti.
Och jag älskar det. Jag älskar hur Bane har blivit en ikon i Batmanfilmerna som kommer leva vidare. Han är inte bara ett misslyckat muskelberg i trikåer som försiktigt rör sig förbi kulisserna, i och med Dark Knight Rises fick han strålkastarljuset rätt i ögonen. Batmans fulla uppmärksamhet. Och han trivs så bra där.
Det är där Bane hör hemma.
Jag tänker för övrigt inte skriva något om själva filmen då jag med säkerhet kommer att totalspoila. Den må inte falla alla människor i smaken, men den är otroligt sevärd.

/slut på fangirlssqueakande/