Restless Hearts//"You don't step on stage to eat, you go there to be eaten."


Det räckte med att få se Banes svartklädda ryggtavla för att få mig att förvandlas till ett kvidande fruntimmer. Den kutryggiga hållningen, de rödsprängda sömnbristögonen och den konstant spända ådern i pannan. Även om den spanska dialekten inte var särskilt framträdande så hörde man hur vissa ord fick tänkas igenom innan de sades.
Jag har haft stor respekt för Tom Hardy då han visade sina många olika sidor i både Layer Cake och Bronson. När han blev tilldelad rollen som Bane tänkte jag inte så mycket på det, kanske kände mig lite snopen då jag hade svårt att se honom som min barndomsidol. Sedan kom de första videoklippen och jag dog lite varje gång han visade sig.
Till skillnad från i Batman and Robin, där Bane var en enorm besvikelse till thug, spindelvävde Tom Hardy sig en kokong där han bevarade Banes alla finesser och karaktärsdrag. Man kan riktigt se hur han omfamnar rollen som en kejsare av våld och smärta. Hur han går; smidigt ödmjukt trots kroppsstorleken. Hur han ger tyngd åt varje stavelse i sina frihetstal. Hur han finner trygghet genom att hålla i rockens ytterkanter eller sina hängslen. Hur han tar in vad folk säger och påverkas av det, en blödig barndomsfånge inuti.
Och jag älskar det. Jag älskar hur Bane har blivit en ikon i Batmanfilmerna som kommer leva vidare. Han är inte bara ett misslyckat muskelberg i trikåer som försiktigt rör sig förbi kulisserna, i och med Dark Knight Rises fick han strålkastarljuset rätt i ögonen. Batmans fulla uppmärksamhet. Och han trivs så bra där.
Det är där Bane hör hemma.
Jag tänker för övrigt inte skriva något om själva filmen då jag med säkerhet kommer att totalspoila. Den må inte falla alla människor i smaken, men den är otroligt sevärd.

/slut på fangirlssqueakande/

Tisdagscravings//"I'm on your schedule, captain."


Drömmer om alienabductions, rymdkapslar, sjunkande ömma satteliter och söndriga stjärnkartor. Steampunk-kaptener utan ansikte och knäpptysta iskalla månar. Vaknar helt utmattad och det stormar utanför fönstret. Hunden spretar med benen i sin tygpöl och knorrar till varje gång en gren raspar över glasrutan.
Längtar till hösten så mycket att det värker nu, och blir lika glad varje gång ett studentrumserbjudande singlar ner i mailkorgen.
Idag är dock den dagen man väntat på sedan 2005. Då Batman Begins eftertexter rullade över bioduken och man visste att den här obeskrivliga historien en dag skulle få avslutas lika dramatiskt. Trilogins slut visas ikväll på Rigoletto. Med min barndomsondska som huvudskurk. Bane är kaos.
Och jag är nästan hysterisk av längtan.
'
Gjorde för övrigt en smyckeshållare/ringsamlare av lite vitlera jag hade över. Blev helt okej, var dock inte så formbart som jag hade hoppats på. Bortskämd med terracotta.

Jalapeñopoppers//"And his laughter was a question she wanted to spend her whole life answering.”


Bästa festivalen på länge. Sov i fem-mannatält, ("sov" är dock ett opassande uttryck då ingen egentligen gjorde det), hoppade sönder kängorna i sanden till fantastisk musik, låg i gryningsångande daggigt gräs och lyssnade på Queens of the Stone Age, köpte oändliga mängder varma langos och kanderade äpplen, bruna frukostpåsar med frallor och apelsinjuice. Drack alldeles för lite vatten och alldeles för mycket kaffe. Grinade under Anna Ternheim och Thåström, dog lite under Clutch och blev totalt nerkärad i Kaizer's Orchestra. Återupptäckte min sommaröl, Breznak. Dansade i ösregnet till Kent och de kämpade fram låt efter låt trots den hårda vinden och dyngsura kläderna. Vaknade med hela tältet fyllt av vatten och sprang omkring som myror för att försöka torka allting på tälttaket. Var lagom vissna på söndagen och sov hela bussresan till hem.

Ludo blev betuttad i Green Man.

Dessa patriotiska damer väntade på mig när jag kom hem.

Och har klippt mig golfpegs-kort, kråkbobilden ovan är tagen innan men har inte vågat ta någon efter-bild på mig själv än då jag helst skulle vilja gå runt med en papperspåse över huvudet. Men det ger sig.

Och har enorma cravings att åka till Nordamerika eller Alaska just nu. Vill hyra en bil och bara försvinna ut i sensommar-urskogen och andas barrig jord.


Och herregud igår kom ju antagningsbeskedet. Hade förberett mig på att packa kappsäcken till Uppsala i höst men kom in på mitt förstahandsval. Min drömutbildning. Det arbetsprov jag pillat med hela våren blev godkänt. Kan inte formulera mig ens om hur glad jag blev, det nedanstående beskriver det rätt bra då jag ugglade framför datorn halva natten i väntan på besked.





Nu blir det en sista arbetsvecka innan jag tutar till Eskilstuna och glor på lägenheter. Löjligt exalterad.

Blua


Intimacy is when a person is to you what your favorite song is to you on a lonely day. It’s a bus ride you take by yourself to a place no one knows you’re going, and you just so happened to have the right amount of change in your wallet pocket. Intimacy is the brief seconds between making a wish and blowing out your birthday candles. Intimacy is a silence you share and engrave between fingerprints, it is the time stopping fire that ignites when you kiss the lips of the person you love. Intimacy is when you take a breath in the middle of a phone call with a long lost friend. Intimacy is your reflection when you get out of the shower. Intimacy is those moments you can’t fake.

Vackert skrivet av en av de bästa av tumblrprofilerna.