Taggsvampsnätter


Första bilderna från Shanghai. Var jetlaggad som aldrig förr och sov bort de första dagarna. Följt av en 40-gradig feber och magkatarr, kändes fantastiskt.

Var pepp ändå och passade på att sömncruisa omkring i turistkvarteren med D och tillbringa alldeles för mycket tid i arkadhallar. Blir alltid ett hysteriskt fruntimmer så fort jag får syn på fiska-djur-montrar. Lite som killen i Toy Story med slemmig tandställning som trycker näsan mot glaset medan han fiskar. Man kan se hur djuren desperat försöker gömma sig under varandra. Och hur livet försvinner ur ögonen på den som blir uppfångad. (Storhetsvansinnet i min blick här.)

Åt bra febermat.

Och drog till ett Buddhisttempel på juldagen och glodde på folk som snurrade omkring med rökelse. Det var fint.

Blev lycklig.
Fick äntligen tillbaka Shanghaidialekten (efter att taxichaufförer undrat om jag var efterbliven, "vill du eskortera mig till denna ort var vänligen.") och tillbringade dagar med att pruta armviftandes på Qipulu.

Fick träffa F, R och min japanska pojkvän H, i en dag innan vi åkte hem, fast hann både dinera storslaget (bilder kommer då jag fått tag på dem) sjunga sönder rösterna i en porrklubbsliknande karaokebar och få gryningsmassage, fick den enda kvinnliga massören, som bokstavligt talat mosade alla ryggmuskler och knäckte nacken fast jag protesterade högljutt. Lovade att besöka H i Japan i sommar om hans mamma lagar min mat och betalar resan. Annars no way josé.

Vaknade upp arla gryning och sov nästan hela resan hem. Fick sitta som en gammal farbror då musklerna vägrade räta ut sig efter massagen. Känns sunt såhär efteråt.

Fick med mig en sorgsen tvättbjörn hem.


Festliga (något obehagliga då de har bröst) bokstöd.

Äckligt mycket skor. (D suckade över hur lyrisk jag var.)

Och onödigt mycket ringar. Längtar redan tillbaka, trots det katastrofdåliga vädret, avgasdammet och folkvimlet så finns det ingen annan stad som ger en sådant lugn, bara man kliver ur flygplanet. Andas lite. Så är allt rosor och porslin.