Drive// "I give you a five-minute window, anything happens in that five minutes and I'm yours no matter what."


Den inälvsröda heltäckningsmattan. Hennes trötthetsskimrande ögon och ljudlösa rörelser. Han ett blygt rovdjur med konstant spända käkar gnisslande. Hårspännen som aldrig vill vara på plats. En blick ett ord några fingrar som stryker över armen. Och de sugs in i varandra likt något större och allvarligare än något jag skådat i romantisk väg på film. Glöm The Notebook och Atonement. Glöm alla actionrullar med muskelstinna män som slänger upp bruden på hojen och bränner iväg i horisonten. Det sägs knappt ett ord mellan dem, men luften är så tät i lägenhetshotellet att man måste andas djupare för varje scen. Hans slitna skorpionjacka med koagulerat blod och hennes noppiga gamla t-shirts med yoghurtfläckar. Motorvägarnas dimslöjade kvällsljus och en sömntufsig pojke som väntar på att pappa ska sluta skrika.
Huvuden som plaskande exploderar i regn över en oskyldigs ansikte. Hotfulla mäktiga män, som lyser med sin frånvaro men ändå skapar hysteri. Att lyckas bryta sönder rädslan till ilska och mot sin vilja förvandlas till något onämnbart. Sorgen att sedan se allt man skapat falla samman. En död blick fäst på dammiga vindrutetorkare.
När jag först hörde om Drive trodde jag att den skulle vara en bilkåt försök-till-maffiainspirerad sötsliskfilm, framförallt med Ryan Gosling i huvudrollen. Nedsjunken i biostolen satt jag sedan och storlipade. Varje scen ett litet mästerverk. Så få repliker utspelade men så mycket mer däremellan. Och ett måste om man gillar Bryan Cranston. Jag kommer i alla fall vara en av de människorna som står köandes utanför biograferna i november.


(Note: Saker som påverkade min beundran av ovan nämnda film:
Älskar snabba bilar.
Njuter av blodiga scener.
Jag var ganska så rejält salongsberusad.)