Sådant som är fint//en handfull regn


Jag läser fruktansvärt många bloggar, om man nu får säga det. Det börjar bli jobbigt då man måste dela upp dem i bokmärkesmappar så att man kan ta sig an ett visst antal per dag för att inte totalt spola bort hela dagen på att läsa vad andra har för sig. Hursom tänkte jag dela med mig av några av mina favoriter, utan någon sorts rangordning, självfallet kan ju inte alla få vara med heller, men nedan finner ni en handfull som jag älskar och återkommer till varje dag.

That Bullshit var den bloggen som fick mig att upptäcka tumblr. Jag blev länkad den för länge sedan av min fina vän Tomb, och fastnade som en fluga i honungstejp. ALLT den här mannen (misstänker jag, men kan lika gärna vara en kvinna) publicerar i kombination med små korta fraser och citat, är perfektion. Det är vackert, brutalt och ofta elakt, men lika gärna sitter jag där och oooh:ar mig över varje inlägg. Ni må inte känna likadant som jag, till en början ser inte bloggen mycket ut för världen, men när man kommit in i den kommer man inte ut och varje gång jag ser en vintagebild någonstans hummar jag över vad That Bullshit skulle ha skrivit, med pyttig text inunder.

F.d Thumbelina f.d Boys who Blush och numera Storybook Endings är en saga i miniatyrformat. Hon är hemlig men öppen och skriver om allt ifrån köldknäppta soldatsnäsor, museum och frasiga gamla barnböcker till sängfrukostar och om att övervinna alla rädslor. Det är gulligt och charmigt men samtidigt lite sorgligt. Det känns som att man måste hinna läsa allt hon skriver innan hon (igen) försvinner och raderar allt hon skapat för att sedan dyka upp på något nytt ställe, till synes anonym. Och jag kommer alltid att jaga efter.

Sällan uppdaterad men otroligt efterlängtad. Marie tar bilder på trollbundet vackra landskap, sin sovande pojkvän och analoga modellfoton. Hennes bloggbeskrivning övervinner dock allt jag kan beskriva den med: "A boy & a girl, living in berlin. we like mountains, russian folk, apfelstrudel, chest hair, 1804, anchors & sailors, coconut smell, whispering in sleep, the scent of our skins, 京都市, writing letters to the sea, waldeinsamkeit, maple syrup & midnight walks."

Jag ramlade över den här bloggen för lite mer än ett år sedan. Som alltid när jag snabb-bedömer bloggar scrollar jag bara och läser korta rubriker, tänkte att hm en annan Nio till fem som gillar pojknackar och Paris (för er som inte redan visste det så varken läser (provade dock i två år) eller hyllar jag Nio till fem, anledningen är mest att hon är lite tråkig, förlåt, haters gonna hate.)
Men sedan började jag läsa och överrumplades av varje inlägg.
Allt det Julia skriver går rätt in i mig. Jag känner mig gammal men samtidigt som femton och jag beundrar och älskar varje litet ord hon präntar in i den vita bakgrunden. Jag önskar att jag också hade kunnat sätta ord på det som bultar inuti bröstet i skolkorridorer och att inte veta vad man ska göra av sitt liv för man aldrig kan bestämma sig för någon av alla de idéer man har. All denna magpirrande Väntan. Framförallt gillar jag att Julia lyckats med att få en blogg att bli som "henne". Man känner sig som hemma då headern dyker upp i sökfältet och varje gång hennes blick möter kameralinsen följt av en vägg av text vet man att det här bara kan bli fantastiskt. (Dessutom är hon jävligt fin i sin balklänning. Lovers gonna love.)

Relic är nog det underligaste (och när man insett vad det är, mest otroliga) jag stött på i bloggvärlden. Det är vidunderligt och magnifikt och brutalt och tårframkallande och så förbannat genomtänkt. Det är krig och våld. Och hoppas lite svagt att jag precis som alla de fotografer, skribenter, journalister och världsförändrare en dag får ett Relic-brev nerdimpande i brevlådan. På något annat sätt kan jag nog inte beskriva det.

Varje gång den här kvinnan publicerar ett inlägg klappar jag händerna överförtjust och känner för att le okontrollerat. Av de åren jag har följt henne finns det inte ett enda tråkigt inlägg, inte en mening som man inte kan läsa två eller fler gånger. Det spelar ingen roll om det handlar om någon vidrig person på bussen, bärnstenssmycken eller bara om att hon äter frukost. Hon har ett fulländat (enligt mig, man får ju inte använda ordet fulländat när det gäller skriverier, arga fnysanden är tillåtna) skrivsätt och jag inväntar bara den dagen då hennes inramade texter finns i bokhyllorna. Sen är hon galet vacker också, nästan så att det gör ont.

Även om hon knappt skriver något längre har hon minst lika mycket äventyrsbilder och kortfilmer om översvämningar. Riktigt fin är hon.

Saga var en tjej man stötte på i korridorerna under gymnasiet, alltid med ett spretigt burr av hår och högar med böcker i famnen. Såhär efterhand ångrar jag att vi aldrig pratade mer på de där hemmafesterna, för det finns nog ingen jag känner som har så stort musikintresse eller tar mer känslosamma bilder än hon.