Picking petals of a daisy//om regnskogar, sjömän och att bli jagad av Stromboli.


Jag har ingen bra förklaring till varför jag är så beroende av att resa. Jag drar mig ofta för att berätta om ställen jag varit på, just för att det inte spelar någon roll. De flesta älskar att resa och vet redan om känslan när planet lyfter, exotiska dofter och avgasmoln. Så istället för att försöka övertyga er om att ni ska bege er till ett visst ställe, eller med hjälp av onödigt många adjektiv abstrakt beskriva resande, så får ni istället några väldigt osammanhängande men starka minnen jag har från när jag var mindre.
(Varning för jobbigt långa texter.)

Sju år, hade bakåtvänd muminkeps, lite för stora shorts och en sönderbränd nästipp. Jag och min bror var på jakt efter kändisar på Disney World, med ett tjockt anteckningsblock. De populäraste var Pinocchio, Alladin och Snövit (som var läskigt lång och hade bullrig röst, vill jag minnas). Med mig hade jag en färgsprakande blyertspenna, en sådan man kan vässa i all oändlighet och som var längre än hela min arm. Jag var otroligt stolt över den pennan, hade den ständigt under vaksam uppsyn och vässade den med sådan ömhet att den förmodligen hade spunnit om det nu vore Disney. Hursom. Mitt block hade endast några sidor för autograferande kvar. Rafiki var favoriten hittills eftersom han ätit upp en av sidorna och sedan sprungit därifrån (humor?). Då. Såg jag. Den ultimata kändisen som skulle förgylla de sista sidorna. Med svartbuskigt långt skägg och ilsken uppsyn, lutad mot en glassdisk en bit bort.
Stromboli.
Eller Mangiafuoco som han egentligen hette men jag inte kunde uttala.
Jag tog darrande min storebror i hand, som trofast försäkrade mig om att det skulle gå finfint. Ju närmare vi kom desto större blev Stromboli. Han var nu ett berg av kläder och spretigt hår och cigarettrök bolmade likt drakeld ur hans mungipa. Jag harklade mig och han vred på huvudet. Blickarna möttes och jag hoppade till av de arga ögonbrynen, men försökte behålla lugnet, lite som när man försöker klappa en sällsamt upprörd bisonoxe.
"Scos' mi sirr can I hav jur avtograff?" Jag försökte se söt ut, minns att det gick sådär. Dock hinner jag knappt sträcka fram den glittrande ömhetspennan innan han sliter tag i den med ett högt läte (i mina öron ett vulkanväckande Katla-vrålande) och slungar sedan iväg den, säkert femtio meter (i mina ögon till världens ände).
Jag står fastfrusen, likt en obetald mimare, med händerna utsträckta framför mig och det klickande ljudet när pennan träffar asfalten en bit bort ringandes i öronen. Stromboli ryter (vulkanlavasprut) något på okänt språk och jag ser i ögonvrån hur min bror sparkar till honom på smalbenet innan han sliter tag i mig och vi springer därifrån. Jag hinner plocka upp min penna, som inte längre är armslång utan handledskort och gråtskrikande återvänder vi till föräldrarnas parkbänk. Jag var säker på att det mullrande ljudet bakom oss var ifrån Strombolis fötter när han jagade efter, men förmodligen var det bara karusellerna.
Not the best day in my life.


Vintern -06 strax innan nyår befann vi oss på elefantryggar i en skog vid Indonesiens kust. Det var brant uppför och rötterna som slingrade sig bland jordmullen nedanför var större än djurens ben. Man styrde dem genom att (ganska brutalt tyckte jag) sparka dem bakom öronen med tårna, eller om de var olydiga slå dem med vassa käppar. Elefantälskare som jag är undvek jag så mycket jag kunde att både styra och bestraffa min kvinna. Hon var ett åldrat djur med tatueringar ifrån kedjor över kroppen och sönderklippta öron. Det var något med hennes blick som inte letade efter saftigt gräs och bajspauser, utan fjällnattskimrade och hade en intensiv glans som talade om att hon kanske inte var helt tämjd än, att det kanske fortfarande fanns minnen kvar om forna regnskogsgryningar och spelande muskler under läderhuden. Hennes spindelbenslika ögonfransar klippte trotsigt varje gång gruppledaren gormade, och hon fick alltid gå längst bak i ledet eftersom hon tenderade att ta sina egna vägar i fören.
Det var en lång väg uppför berget. Elefanterna halkade och gled i den tjocka leran, några stannade för kisspauser, vilket resulterade med att niagarafall av urin spolade ner djuren bakom, och myggor stora som daggsländor (oh the crazy horror, paniken som uppstår) cirkulerade vingfräsande runt deras huvuden. Så klämde vi oss igenom en passage av ihopväxta tvillingträd och ormbunkar, jag hade låtit madame hålla sin egen takt, så hon hade släpat efter de andra, men nu skyndade hon sig den sista biten och genom skuggorna bröt solen fram. Plötsligt stod vi alla på en daggdoftande kulle medan dimbankarna lättade och nedanför var hela världen utbredd och solen låg som en skimrande slöja över skogen och hägrar kraxade och underliga apor hoade i fjärran och elefanterna stampade dovt i marken och mullrade inifrån dammiga strupar. Orkidéer slingrade sig runt träden. Och allt var bara aprikos och pastellfärger. Varpå madame (som om inte allt redan var fairytale) bryter av ett limefärgat bambuskott med snabeln och sträcker det till mig med ett visslande ljud. Och jag tänkte, får jag uppleva det här igen behöver jag aldrig mer ahlgrens bilar och förmiddagsfika, om ingen nyper mig så behöver jag aldrig vakna.

Capri är en fin ö tänkte mina föräldrar och gick till hamnen för att hitta en båt som skulle kunna ta oss dit från fastlandet. En äldre man med ett gäng andra gubbar sa självfallet, vi har en båt som passar. Båten i sig var en blandning mellan en miniatyrisk färja och motorbåt. Man kunde inte gå ut på däcket, utan hela resan fick tillbringas i "hytten" som var ett jätterum med rader av säten som liknade biostolar. Sagt och gjort. Cirka 20 pers klev ombord innan kaptenen meddelade att en storm var på väg och vi gjorde bäst i att åka på en gång.
Det tog ungefär 15 minuter innan den första personen började spy. Vågorna vad så höga att de slog över(!) båten och det var helt omöjligt att se ut då kaskader av grått vatten spolade över alla fönster. Jag trodde innan att vikingagungan på Gröna Lund var rätt löjlig, men insåg snart att det här var karusellen in real life och klamrade mig livrädd fast i sätet med blicken stint fäst på en av rutorna för att på något sätt få en skymt av en horisont så att magen skulle kunna hålla sig i fast form. Efter en mindre tumult var vi tvungna att byta plats, mamma hamnade bredvid en elegant kvinna som diskret försökte spy utan att hulka, i något som liknade en portmonnä. Jag klämdes fast mellan två sjömän, vilkas lugna isblå ögon tyst tittade ut i det ingenting som var utanför och andades stilla. Båda helt oberörda. Självfallet. Min bror lade sig på knä längre bort i korridoren, med huvudet nedsjunket i en papperskorg. Pappa försvann och senare fick jag reda på att han hittat ett öppet fönster där han (med visst vattenstänk) kunde andas frisk luft. Hela situationen var så morbid att jag egentligen ville skratta, men samtidigt bankade mitt nioåriga hjärta så hårt att jag fick kippa efter luft och tappade fokuset på fönstret, och så var även jag förlorad i en plastpåse.
Jag tror jag svimmade av ett ögonblick, för i nästa stund hör jag någon som mumlar i mitt öra på franska, jag ser i ögonvrån att en av sjömännen håller tillbaka mitt hår och räcker fram en vindbiten hand med en liten ihopvikt servett, medan hans kråksparkade ögon ler vänligt. (Eller roat, var ett ganska svårttolkat ansiktsuttryck.) Jag blobbar något som svar och försöker le men ser förmodligen mer ut som en unge som ätit upp sina sandkakor och har hälften kvar i munnen.
Efter något som kändes som en snabbvisit i helvetet var vi framme, men orkade varken gå på upptäcktsfärd eller kolla in staden. Vi satt bara med varsin cola på en bänk och försökte undvika att titta på havet.

(foto: jag, min goda vän Jun Hadano vars vapendragare syns på första bilden, och Braden J.T)