Sotfejs


Är dödendödstrött. Tre av fyra tentor avklarade, två dagar på mig att flyttstäda lägenheten, packa allt för två månader framöver, göra en till tenta och måla en vägg. Sen måste man ju självklart hejdå-öla med folk också, nästan viktigast hehe. Är inte säker på varför jag har svart trollblick på bilden ovan eller vad jag gör med armen (stretchar/försöker sträcka mig efter photobooth-knappen?). Så man ska se ut efter en dag med huvudet i ordböcker, ungefär.

Drömmer fortfarande att jag blir jagad av björnar nätterna igenom. Pågått i ett par veckor nu, ganska tröttsamt.

(foto nr två: Michael B)

Sådant som är fint//en handfull regn


Jag läser fruktansvärt många bloggar, om man nu får säga det. Det börjar bli jobbigt då man måste dela upp dem i bokmärkesmappar så att man kan ta sig an ett visst antal per dag för att inte totalt spola bort hela dagen på att läsa vad andra har för sig. Hursom tänkte jag dela med mig av några av mina favoriter, utan någon sorts rangordning, självfallet kan ju inte alla få vara med heller, men nedan finner ni en handfull som jag älskar och återkommer till varje dag.

That Bullshit var den bloggen som fick mig att upptäcka tumblr. Jag blev länkad den för länge sedan av min fina vän Tomb, och fastnade som en fluga i honungstejp. ALLT den här mannen (misstänker jag, men kan lika gärna vara en kvinna) publicerar i kombination med små korta fraser och citat, är perfektion. Det är vackert, brutalt och ofta elakt, men lika gärna sitter jag där och oooh:ar mig över varje inlägg. Ni må inte känna likadant som jag, till en början ser inte bloggen mycket ut för världen, men när man kommit in i den kommer man inte ut och varje gång jag ser en vintagebild någonstans hummar jag över vad That Bullshit skulle ha skrivit, med pyttig text inunder.

F.d Thumbelina f.d Boys who Blush och numera Storybook Endings är en saga i miniatyrformat. Hon är hemlig men öppen och skriver om allt ifrån köldknäppta soldatsnäsor, museum och frasiga gamla barnböcker till sängfrukostar och om att övervinna alla rädslor. Det är gulligt och charmigt men samtidigt lite sorgligt. Det känns som att man måste hinna läsa allt hon skriver innan hon (igen) försvinner och raderar allt hon skapat för att sedan dyka upp på något nytt ställe, till synes anonym. Och jag kommer alltid att jaga efter.

Sällan uppdaterad men otroligt efterlängtad. Marie tar bilder på trollbundet vackra landskap, sin sovande pojkvän och analoga modellfoton. Hennes bloggbeskrivning övervinner dock allt jag kan beskriva den med: "A boy & a girl, living in berlin. we like mountains, russian folk, apfelstrudel, chest hair, 1804, anchors & sailors, coconut smell, whispering in sleep, the scent of our skins, 京都市, writing letters to the sea, waldeinsamkeit, maple syrup & midnight walks."

Jag ramlade över den här bloggen för lite mer än ett år sedan. Som alltid när jag snabb-bedömer bloggar scrollar jag bara och läser korta rubriker, tänkte att hm en annan Nio till fem som gillar pojknackar och Paris (för er som inte redan visste det så varken läser (provade dock i två år) eller hyllar jag Nio till fem, anledningen är mest att hon är lite tråkig, förlåt, haters gonna hate.)
Men sedan började jag läsa och överrumplades av varje inlägg.
Allt det Julia skriver går rätt in i mig. Jag känner mig gammal men samtidigt som femton och jag beundrar och älskar varje litet ord hon präntar in i den vita bakgrunden. Jag önskar att jag också hade kunnat sätta ord på det som bultar inuti bröstet i skolkorridorer och att inte veta vad man ska göra av sitt liv för man aldrig kan bestämma sig för någon av alla de idéer man har. All denna magpirrande Väntan. Framförallt gillar jag att Julia lyckats med att få en blogg att bli som "henne". Man känner sig som hemma då headern dyker upp i sökfältet och varje gång hennes blick möter kameralinsen följt av en vägg av text vet man att det här bara kan bli fantastiskt. (Dessutom är hon jävligt fin i sin balklänning. Lovers gonna love.)

Relic är nog det underligaste (och när man insett vad det är, mest otroliga) jag stött på i bloggvärlden. Det är vidunderligt och magnifikt och brutalt och tårframkallande och så förbannat genomtänkt. Det är krig och våld. Och hoppas lite svagt att jag precis som alla de fotografer, skribenter, journalister och världsförändrare en dag får ett Relic-brev nerdimpande i brevlådan. På något annat sätt kan jag nog inte beskriva det.

Varje gång den här kvinnan publicerar ett inlägg klappar jag händerna överförtjust och känner för att le okontrollerat. Av de åren jag har följt henne finns det inte ett enda tråkigt inlägg, inte en mening som man inte kan läsa två eller fler gånger. Det spelar ingen roll om det handlar om någon vidrig person på bussen, bärnstenssmycken eller bara om att hon äter frukost. Hon har ett fulländat (enligt mig, man får ju inte använda ordet fulländat när det gäller skriverier, arga fnysanden är tillåtna) skrivsätt och jag inväntar bara den dagen då hennes inramade texter finns i bokhyllorna. Sen är hon galet vacker också, nästan så att det gör ont.

Även om hon knappt skriver något längre har hon minst lika mycket äventyrsbilder och kortfilmer om översvämningar. Riktigt fin är hon.

Saga var en tjej man stötte på i korridorerna under gymnasiet, alltid med ett spretigt burr av hår och högar med böcker i famnen. Såhär efterhand ångrar jag att vi aldrig pratade mer på de där hemmafesterna, för det finns nog ingen jag känner som har så stort musikintresse eller tar mer känslosamma bilder än hon.

Last days in pics//"It's Saturday tomorrow, but lets not think about that."


Gjort ett halsband av en drömfångare och några fjädrar som jag fick av en tjej från Rumänien. (En gårdshöna har ofrivilligt fått offra sig, har jag på känn.) Och äntligen inskaffat skor som fungerar på sommaren, har lite för många kängor för mitt eget bästa.

Ätit fantastisk pizza.

Pillat lite med bokomslag. (Blev besviken med detta dock, så det får dyka upp här eh.)

Fått havrefärgat sprethår istället för det ojämnt färgade platina vs morot jag hade förut. Man-kan-inte-vara-seriös-i-photobooth. Gått massor på bio, Insidious är en storfavorit.

Och tentapluggat som besatt. (Lite löjligt att jag hade en kinakopp framplacerad också, såg jag nu.) Har varit så förbaskat trött idag att jag fick tvinga mig själv till att vakna. Skrämde även skiten ur D då jag under visst övertrötthetsrus drog ett påslakan över huvudet och ville kramas. Tydligen hade lakanet virat sig konstigt och sjunkit in vid ögonen och munnen så att jag liknade någon av dessa.
Jag hade väldigt roligt dock.

(foto: jag)

Mondays


(foto: Lindy Buchanan och Misma Andrews)

Picking petals of a daisy//om regnskogar, sjömän och att bli jagad av Stromboli.


Jag har ingen bra förklaring till varför jag är så beroende av att resa. Jag drar mig ofta för att berätta om ställen jag varit på, just för att det inte spelar någon roll. De flesta älskar att resa och vet redan om känslan när planet lyfter, exotiska dofter och avgasmoln. Så istället för att försöka övertyga er om att ni ska bege er till ett visst ställe, eller med hjälp av onödigt många adjektiv abstrakt beskriva resande, så får ni istället några väldigt osammanhängande men starka minnen jag har från när jag var mindre.
(Varning för jobbigt långa texter.)

Sju år, hade bakåtvänd muminkeps, lite för stora shorts och en sönderbränd nästipp. Jag och min bror var på jakt efter kändisar på Disney World, med ett tjockt anteckningsblock. De populäraste var Pinocchio, Alladin och Snövit (som var läskigt lång och hade bullrig röst, vill jag minnas). Med mig hade jag en färgsprakande blyertspenna, en sådan man kan vässa i all oändlighet och som var längre än hela min arm. Jag var otroligt stolt över den pennan, hade den ständigt under vaksam uppsyn och vässade den med sådan ömhet att den förmodligen hade spunnit om det nu vore Disney. Hursom. Mitt block hade endast några sidor för autograferande kvar. Rafiki var favoriten hittills eftersom han ätit upp en av sidorna och sedan sprungit därifrån (humor?). Då. Såg jag. Den ultimata kändisen som skulle förgylla de sista sidorna. Med svartbuskigt långt skägg och ilsken uppsyn, lutad mot en glassdisk en bit bort.
Stromboli.
Eller Mangiafuoco som han egentligen hette men jag inte kunde uttala.
Jag tog darrande min storebror i hand, som trofast försäkrade mig om att det skulle gå finfint. Ju närmare vi kom desto större blev Stromboli. Han var nu ett berg av kläder och spretigt hår och cigarettrök bolmade likt drakeld ur hans mungipa. Jag harklade mig och han vred på huvudet. Blickarna möttes och jag hoppade till av de arga ögonbrynen, men försökte behålla lugnet, lite som när man försöker klappa en sällsamt upprörd bisonoxe.
"Scos' mi sirr can I hav jur avtograff?" Jag försökte se söt ut, minns att det gick sådär. Dock hinner jag knappt sträcka fram den glittrande ömhetspennan innan han sliter tag i den med ett högt läte (i mina öron ett vulkanväckande Katla-vrålande) och slungar sedan iväg den, säkert femtio meter (i mina ögon till världens ände).
Jag står fastfrusen, likt en obetald mimare, med händerna utsträckta framför mig och det klickande ljudet när pennan träffar asfalten en bit bort ringandes i öronen. Stromboli ryter (vulkanlavasprut) något på okänt språk och jag ser i ögonvrån hur min bror sparkar till honom på smalbenet innan han sliter tag i mig och vi springer därifrån. Jag hinner plocka upp min penna, som inte längre är armslång utan handledskort och gråtskrikande återvänder vi till föräldrarnas parkbänk. Jag var säker på att det mullrande ljudet bakom oss var ifrån Strombolis fötter när han jagade efter, men förmodligen var det bara karusellerna.
Not the best day in my life.


Vintern -06 strax innan nyår befann vi oss på elefantryggar i en skog vid Indonesiens kust. Det var brant uppför och rötterna som slingrade sig bland jordmullen nedanför var större än djurens ben. Man styrde dem genom att (ganska brutalt tyckte jag) sparka dem bakom öronen med tårna, eller om de var olydiga slå dem med vassa käppar. Elefantälskare som jag är undvek jag så mycket jag kunde att både styra och bestraffa min kvinna. Hon var ett åldrat djur med tatueringar ifrån kedjor över kroppen och sönderklippta öron. Det var något med hennes blick som inte letade efter saftigt gräs och bajspauser, utan fjällnattskimrade och hade en intensiv glans som talade om att hon kanske inte var helt tämjd än, att det kanske fortfarande fanns minnen kvar om forna regnskogsgryningar och spelande muskler under läderhuden. Hennes spindelbenslika ögonfransar klippte trotsigt varje gång gruppledaren gormade, och hon fick alltid gå längst bak i ledet eftersom hon tenderade att ta sina egna vägar i fören.
Det var en lång väg uppför berget. Elefanterna halkade och gled i den tjocka leran, några stannade för kisspauser, vilket resulterade med att niagarafall av urin spolade ner djuren bakom, och myggor stora som daggsländor (oh the crazy horror, paniken som uppstår) cirkulerade vingfräsande runt deras huvuden. Så klämde vi oss igenom en passage av ihopväxta tvillingträd och ormbunkar, jag hade låtit madame hålla sin egen takt, så hon hade släpat efter de andra, men nu skyndade hon sig den sista biten och genom skuggorna bröt solen fram. Plötsligt stod vi alla på en daggdoftande kulle medan dimbankarna lättade och nedanför var hela världen utbredd och solen låg som en skimrande slöja över skogen och hägrar kraxade och underliga apor hoade i fjärran och elefanterna stampade dovt i marken och mullrade inifrån dammiga strupar. Orkidéer slingrade sig runt träden. Och allt var bara aprikos och pastellfärger. Varpå madame (som om inte allt redan var fairytale) bryter av ett limefärgat bambuskott med snabeln och sträcker det till mig med ett visslande ljud. Och jag tänkte, får jag uppleva det här igen behöver jag aldrig mer ahlgrens bilar och förmiddagsfika, om ingen nyper mig så behöver jag aldrig vakna.

Capri är en fin ö tänkte mina föräldrar och gick till hamnen för att hitta en båt som skulle kunna ta oss dit från fastlandet. En äldre man med ett gäng andra gubbar sa självfallet, vi har en båt som passar. Båten i sig var en blandning mellan en miniatyrisk färja och motorbåt. Man kunde inte gå ut på däcket, utan hela resan fick tillbringas i "hytten" som var ett jätterum med rader av säten som liknade biostolar. Sagt och gjort. Cirka 20 pers klev ombord innan kaptenen meddelade att en storm var på väg och vi gjorde bäst i att åka på en gång.
Det tog ungefär 15 minuter innan den första personen började spy. Vågorna vad så höga att de slog över(!) båten och det var helt omöjligt att se ut då kaskader av grått vatten spolade över alla fönster. Jag trodde innan att vikingagungan på Gröna Lund var rätt löjlig, men insåg snart att det här var karusellen in real life och klamrade mig livrädd fast i sätet med blicken stint fäst på en av rutorna för att på något sätt få en skymt av en horisont så att magen skulle kunna hålla sig i fast form. Efter en mindre tumult var vi tvungna att byta plats, mamma hamnade bredvid en elegant kvinna som diskret försökte spy utan att hulka, i något som liknade en portmonnä. Jag klämdes fast mellan två sjömän, vilkas lugna isblå ögon tyst tittade ut i det ingenting som var utanför och andades stilla. Båda helt oberörda. Självfallet. Min bror lade sig på knä längre bort i korridoren, med huvudet nedsjunket i en papperskorg. Pappa försvann och senare fick jag reda på att han hittat ett öppet fönster där han (med visst vattenstänk) kunde andas frisk luft. Hela situationen var så morbid att jag egentligen ville skratta, men samtidigt bankade mitt nioåriga hjärta så hårt att jag fick kippa efter luft och tappade fokuset på fönstret, och så var även jag förlorad i en plastpåse.
Jag tror jag svimmade av ett ögonblick, för i nästa stund hör jag någon som mumlar i mitt öra på franska, jag ser i ögonvrån att en av sjömännen håller tillbaka mitt hår och räcker fram en vindbiten hand med en liten ihopvikt servett, medan hans kråksparkade ögon ler vänligt. (Eller roat, var ett ganska svårttolkat ansiktsuttryck.) Jag blobbar något som svar och försöker le men ser förmodligen mer ut som en unge som ätit upp sina sandkakor och har hälften kvar i munnen.
Efter något som kändes som en snabbvisit i helvetet var vi framme, men orkade varken gå på upptäcktsfärd eller kolla in staden. Vi satt bara med varsin cola på en bänk och försökte undvika att titta på havet.

(foto: jag, min goda vän Jun Hadano vars vapendragare syns på första bilden, och Braden J.T)

Into the fog


Jag vill så gärna skriva här men är spikrakt nedbankad i plugg inför fyra kommande tentor (hela köket är snart täckt av post-its), packande inför Stockholmsflytten om ett par veckor och helgens antagningsprov i kombination med hysteriskt kaffedrickande omkringspringande värmeböljande jobbsökande trappramlande, ja ni vet.
En mastodont text om reseminnen kommer dock dyka upp här imorgon. (För er som inte redan läst delar av den imorse då jag under mina sista vakentimmar tryckte på publicera istället för utkast.) Skärpning skall ske. Man håller aldrig vad man lovar.

Ser fram emot att få åka tåg imorgon. Till och med SJs kaffeolja. Då har man sjunkit ner någonstans.

(foto: Misma Andrews)

Amazonas


(foto: Danny Santos och Luana Errico)

House of Borgia//"That place isn't like one of those that's cosy and quiet and always smells like roses and saltwater."



Har sängsälande filmtittarkväll med mängder av mat (och världens godaste salladsdressing, could die for a bottle, seriöst, jag slåss om den. Newman känns som en bra karl.) efter en lagom galen valborgshelg i Uppsala. Träffat otroligt fina människor, grillat halloumi och snott kundvagnar.
Iskall blåst och snö välkomnade i Stockholm, så har fått en anledning för biobesök och nya serier. The Borgias är perfektion. Från tillbakalutat slötittande satt jag på helspänn och beundrade allt ifrån väldekorerade katedraler till stulna sängkammarblickar, golvfrasande slängkappor och inte så politiskt korrekta uttalanden. Deras familjealbum borde täcka ett mindre bibliotek, tycker man.

Solmogen mango är för tillfället det bästa som finns. Känns som att min tunga vill ut och hugga ner skogar för att hitta mer.

(väldigt-sepiafärgade-foton-med-dåligt-fokus: jag, foto på mig: D)