The Sunset Limited//"I long for Darkness. I pray for death, real death. And if I thought that in death I would meet the people I knew in life, I don't know what I would do."



Två män, placerade mitt emot varandra i ett neonupplyst rökfuktigt rum. Vi vet ingenting om dem annat än att de kallas för Black och White. De speglar inte på något sätt varandra, utan är så pass olika att man kan känna irritationen hetta mellan dem. Passiv aggressivitet blandas med emotionella utbrott, tillbakadragenhet och ärlig rättframhet. Man vill veta så mycket mer om dem men tillåts inte, utan varje konversation är kryptiskt upplagd och man sugs långsamt ner i det förvirrade svarta hål som White ligger begravd i. Blev verkligen påverkad av den här filmen. Även om den mest tar upp den stora frågan om livet verkligen är värt att leva eller om varje mans fantasi och inställning skapar den värld han lever i. Blev framförallt hit-under-the-belt-berörd av Samuel L Jacksons otroliga berättariver. Och den sorg som grumligt planterades i Tommy Lee Jones ögon ju längre samtalet fördes. Hans kolossala likgiltighet inför mänskligheten.

Trailern ser inte mycket ut för världen, men den är lätt en av årets (hittills) mest sevärda filmer. Ni som gillade stämningen i Black Swan lär även uppskatta den här.
(Får en sådan enorm lust att börja läsa pjäser igen. Blir till att rota fram.)