Submarine//Six miles of ocean. "This is the moment where you leave him and come with me."


Att skriva  i oändlighet och önska att det gjorde någon skillnad, regnvåta överanalyserande promenader, rastlösheten, väntan på det där man klistrat över alla sovrumsväggar och besvikelsen över att matsalsblickarna inte betydde att man lyckats gräva ner sig i någons hjärta. Smutsen, den flagnande färgen. Att må bra av att vara för sig själv. Varje karaktär (även de mest parodiserande och överdrivna) i den här filmen tilltalar mig på ett sätt som ger flashbacks ifrån den tid då man själv skrev enorma utläggningar över vad som möjligtvis skulle kunna hända om man bara vågade. Uppdragna frusna axlar sicksackandes i korridorerna förbi klädgestalter man inte såg, bara det där röda varma man intensivt sökte efter med blicken. Resten av världen utestängd. Ångesten som årligen uppstod i mitten av december och mammas lilla fågelhand, blodkärl slingrande pulsvågor under huden. Patientbrickan som väntade på att bli avklippt och de pysande pickade pipande väsande ljuden ifrån appareterna utan namn. De dramatiska reaktionerna som man inte kunde försvara. En spröd blomma i ett fönster med parkeringsutsikt.

Jag vet inte om Submarine kommer vara lika tilltalande, brutalt plaskvåt engelsk och träffsäker för er som den kändes för mig. Det är inte ofta man känner igen sig så mycket i en karaktär som jag gjorde med Oliver. (Även om familjesituationen och relationerna skiljer sig enormt.) Dock rekommenderar jag den varmt, det är en vacker, något urspårad och klassiskt vagt ihopknuten kärlekshistoria. Väldigt engelsk. Och väldigt grå.