Sleepyfawn


Min hjärna och mage har ofta kommunikationsproblem, lite som Syd- och Nordkorea ungefär, vilket innebär att jag ibland, helt oväntat, finner mig själv djupt nedstoppad i sängen, med tarmarna i Macarena-dansande uppror och feberblicken fuktigt fäst på träden utanför. Kan inte vrida på huvudet utan att jag måste vomera, samtidigt som jag är så hungrig och törstig att jag skulle kunna göra en svensson-remake av 127 timmar. Hysteriskt besatt av tanken på vatten. Det är lite hemskt det där, när man glömmer bort att uppskatta hur bra man mår annars, hur gott alltid smakar, hur läskande dryck är. Man fantiserar om spring water-reklam med porlande källor, lagunbadande solglittrande bikinibrudar som skålar med det gnistrande isklirrande i frostkantade glas. Så får man nog och reser sig på svimfärdiga ben, vinglar till badrummet fyller ett glas med det ljuvliga, och på två sekunder har man svept det fantastiska halsmasserande törstsläckande. Lyckan varar fram tills man svalt den sista klunken, då Fru Bister i magregionen vrålar upprört över det illegala vätskeintaget och man städbilssprutar ner halva badrummet med det som inte längre smakar ljuvligt.
Lyckades pilla i mig lite melon framemot eftermiddagen, kan säga att det var det bästa jag ätit.
Detta hände igår, på min enda lediga dag. Men tack vare en fin chef så fick jag en till dags vila. Det ska firas med vatten, brevskrivande och lite Penn & Teller Bullshit.

(foto: Amanda K White.)