Hazel dawn and the wine-dark sea //"It's been forever now and I've forgotten what it tastes like."


Höstmardrömmarna infinner sig och jag förliser likt ett vindrivet paraply ut i svartoljade vågor. Har ingen koll på om jag är vaken eller sover, är otäckt trött men samtidigt så trivsamt lugn att jag inte bryr mig om hålögdheten. Lyckas få ner de anatomiskt inkorrekta salivfradgande lungpipande varelserna på papper, och blir därmed övertygad om att de finns på riktigt. I annan form. Eller vad man säger. Lyckas även överleva den sista dagen i månadens arbetsschema, stryker över alla siffror med röd filtpenna och dricker alldeles för mycket vin. Skrattar högt. Får en otrolig beslutsångest igen och saknar Kina så att magen svider. Vill bara sätta mig på ett plan bo i en väska igen andas tropikavgaser och solmogen frukt. Den ständiga rastlösheten, vill vänja mig vid att inget osannolikt händer och att det inte gör någonting när dina händer är här. Klickar hem ny polaroidfilm låter blixten smälla av i ansiktet sätter upp intetsägande blå ögon på väggen. Väljer nattliga promenader istället för virtuellt sällskap. Tar mig långsamt ut ur bubblan.

(foto: Ann Allister, Jo Walton och Elif Sanem Karakoc)

Woolf


Då jag är en usel stressbloggare för tillfället kan jag lika gärna dela med mig av två av mina favoritkortfilmer. Last minutes with Oden lär inte få er att böla lika mycket som jag gjorde under min ensamma vargtimme, är löjligt lättpåverkad av kortfilmer, men de är vackra på sitt sätt.

.


Tillbringar dagar nätter stolsgjuten framför en flimrande datorskärm. Rabblar namn, gator, nummer pizza-restauranger i oändlighet, svarar monotomt likt en gammal radio vad rosa socka, bukakke och teabagging innebär. (kommer få fina googlesökningar nu) Fnittriga ungdomar, senila tanter och stressade lastbilschaufförer tackar skrattar fnyser och skriker. Alla dagar smälter ihop, blir sjuk, rostigt hes och har konstant sömnbrist. Får alla sorters fördomar bekräftade men trivs samtidigt då vissa människor spider ljus över tillvaron. Behöver dock bara stå ut en vecka till sedan kan jag åter omfamna lugnet. Få tid att skriva det där barndomsinlägget jag naivt lovade, umgås med folk (isoleringsbubblan som uppstått) och sova ut. Oh my goodnplenty vad jag saknar den där sängen.

P.S. Har äntligen fixat mitt kamerabatteri så kan börja ta egna bilder igen.
P.P.S. Står en polis ute på vägen och tittar in genom fönstret. Känner mig som en apa igen.
D.S.

Sleepyfawn


Min hjärna och mage har ofta kommunikationsproblem, lite som Syd- och Nordkorea ungefär, vilket innebär att jag ibland, helt oväntat, finner mig själv djupt nedstoppad i sängen, med tarmarna i Macarena-dansande uppror och feberblicken fuktigt fäst på träden utanför. Kan inte vrida på huvudet utan att jag måste vomera, samtidigt som jag är så hungrig och törstig att jag skulle kunna göra en svensson-remake av 127 timmar. Hysteriskt besatt av tanken på vatten. Det är lite hemskt det där, när man glömmer bort att uppskatta hur bra man mår annars, hur gott alltid smakar, hur läskande dryck är. Man fantiserar om spring water-reklam med porlande källor, lagunbadande solglittrande bikinibrudar som skålar med det gnistrande isklirrande i frostkantade glas. Så får man nog och reser sig på svimfärdiga ben, vinglar till badrummet fyller ett glas med det ljuvliga, och på två sekunder har man svept det fantastiska halsmasserande törstsläckande. Lyckan varar fram tills man svalt den sista klunken, då Fru Bister i magregionen vrålar upprört över det illegala vätskeintaget och man städbilssprutar ner halva badrummet med det som inte längre smakar ljuvligt.
Lyckades pilla i mig lite melon framemot eftermiddagen, kan säga att det var det bästa jag ätit.
Detta hände igår, på min enda lediga dag. Men tack vare en fin chef så fick jag en till dags vila. Det ska firas med vatten, brevskrivande och lite Penn & Teller Bullshit.

(foto: Amanda K White.)

Björnbärsnätter//"He asked me to wait. It is almost too heavy for a restless mind."


Har begravt mig i ett natt-och-dag-jobb som tar all min tid och ork, precis som det brukar göra. Underhållande men lite väl slitsamt. Samlar till resekassan och lägger upp en diffus plan inför hösten. I början på september kommer stressen äntligen att släppa och jag får tid över för tecknandet och filmtittandet igen. Uppdaterar oftare på tumblr än här, men till helgen kommer i alla fall en textvägg om min uppväxt. Sådär lagom intressant.
Gillar att nätterna börjar bli kyliga och luften doftar regn. Har saknat hösten något enormt.

(foto: Samantha Casolari)