Om förälskelse//Berlin och blixtarna,"You let me know when you get over yourself."


Jag hade kunnat skriva att min första kärlek var i första klass, då en brunhårig pojke log mot mig i melliskön, och när jag satte mig bredvid honom spillde jag min nyponsoppa i hans knä och han blev så generad att han kissade på sig. Men det är väl inte riktig kärlek. För den ska kännas så fruktansvärt mycket mer än att man bara blir glad av att dela en grankoja tillsammans.

Det kan ha varit någon av de apelsinfärgade kvällarna i augusti, en av de stekande eftermiddagarna sittandes på asfalten, eller på I:s badbrygga med sjögrässkogen nedanför. (Som slöt sig om benen som händer, hatälskade den känslan.) Jag var tretton och hade tillbringat en sommar i Florida, mamma jobbade under dagarna så jag och bror utforskade gator och stränder, och brände sönder oss totalt. Jag kom hem lagom till det obligatoriska skolfotot och fick agera fireface som kontrast till de andra nätt kaneltonade flickorna. Gick omkring och lyssnade på arg musik och var allmänt introvert och halvsov på lektionerna. Följde motvilligt med till matsalen som sällskap.
Då: Ljungeld rakt genom skallen, ryggraden, magsäcken, fingertopparna. Jag som alltid föreställt mig det där som ljuvligt pirr i magen och fnitterfräknar. Det här var nästintill olidligt. Pojken i fråga, låt oss kalla honom Berlin, hade varit en grå mus i massan under hela lågstadiet. Jag hade aldrig sett honom förut, trodde jag. Men så hände det som händer i en viss ålder då man inte längre får plats i kroppen och över en sommar hade han förvandlats till pumpavagnen i Askungen. (hade hellre beskrivit det som grodan till prinsen men ni fattar). Han var plötsligt en skyskrapa bland de andra fotbollskidsen, stenhårda överarmar, håret längre mörkare i en otämjd lugg över pannan, blodådershänder och brunnsdjup bärnstensblick. Han var mer arrogant och tillbakalutad än Don Draper och avfyrade bländande kattleenden som fick även den mest torrmunnade läraren att vrida händerna förtjust. Berlin hade övertagit rollen som skolans Prince Charming men var samtidigt ett riktigt asshole mot dem som kröp nedanför tronen.
Han var helt enkelt den raka motsatsen till mig och allt jag stod för.

För att göra en lång historia kort tillbringade jag större delen av högstadiet med att, på avstånd, aldrig närmare än tre meter då började mina knän vibrera obehagligt, tråna efter denna himmelska gåva till kvinnan (som inte var jag).
I mitten på nian gav jag slutligen upp efter fyra utskrivna dagböcker och en sönderriven tapet, och mådde otroligt bra efter det. Hängde med ett underbart gäng utanför skolan och med dem träffade jag även min första pojkvän.

Två år senare fick jag reda på att Berlins bästis (som jag alltid totalignorerat eftersom han var i vägen för min beundran av Berlin) varit skyttegravsdjupt förälskad i mig och de få gånger Berlin hade pratat med mig (till min förskräckelse och eufori) var just för att försöka få sin kompis att få lite uppmärksamhet.
Ganska lustigt det där egentligen. Hur olyckliga jag och han måste ha varit under den tiden. Det får mig att tänka på den kvällen i nian som jag skulle haft en avslutningsfest, men den blev inställd och när jag skulle gå och lägga mig såg jag genom fönstret en ensam kille med moped, lågmält pattrandes, på gatan nedanför. Jag visste inte vad han tittade på men hjälmen var vriden mot mitt fönster. Han stod där i säkert tjugo minuter.
Uppslukad av regn.