.


(foto: Benedetta Bonichi)

Expressbussar//"Hi, how is life? Mine is great, thanks for asking. You know what else is great? These songs."


Bygger barrikader av filtar och täcken och dricker läppbrännande lingonglögg och ugnsvarma lussebullar och tittar på mängder av film medan frosten kvidande försöker kravla sig igenom fönstren. För första gången på länge känns det som att julen faktiskt kommer att bli firad (och inte asienresor, pizza och thaimat i små vita kartonger) och det känns riktigt fint. Allt är riktigt fint just nu, ser till och med fram emot en kappsäcksfylld tågresa imorgon.

Lyssnar på Reggaelejon gör vi också. Dåligt uppdaterad på julmusik som den är.
(älskar för övrigt min monsterläpp, tror jag lyckas bita sönder den varje natt den här veckan)

(foto: jag/H)

.



 

Appendicitis//"I guess I’ve lived about ten or fifteen thousand lives now."


När man tillbringat en natt av oro och en hel dag väntandes på akuten, irriterat iakttagandes klumpiga sjuksköterskor, oseende läkare, och en kallsvettig pojk bredvid med febrig blick, känns det som man behöver tappa bort hjärnan lite extra när man kommer hem. Lauren Treece hjälper ganska bra, hon kan vara riktigt magisk. Men oron lär hålla i sig ett tag.

<3


Spidermanstrumpor//"There's never too much icing on the cake."


Det var sjömansgjord kladdkaka, golvvibrerande musik, dödligt god bål och galet mycket folk. Inklusive en fingerbitande katt och Paul. Tillbringat dagen efter under täcket, haft det mysigt med stearinljus och varma koppen. Kommer bli en kamp att försöka få kroppshyddan utanför dörren imorgon. Och kinesiska imperfekt i läxa. Joy is mine.

(överexponerade foton: jag och diverse andra)

Mr Wordsmith//"You may not be her first, her last, or her only. The Takers of Hearts, the thieves with their broken teeth and apple red grins. Do you see them?"


Övergett böckerna för serier. Är all into The Walking Dead med sina 28 dagar senare-aktiga referenser och välsminkade fulzombies. Boardwalk Empire och Spartacus. Känner mig sådär löjligt varm inombords varje gång gladiatorerna muskelspänt stampar omkring i arenan, hovdamerna skjuter giftiga blickar mot varandra och (det väldigt Fun Light reklam-inspirerade) blodet stänker ner "kameramannen". (japp jag var en av de där människorna som gillade Troy-filmen) Okunniga jag som trodde att serier handlade om dåliga detektiver, college-humor och amerikanska sjukhus. De skolade suckar och tar sig för pannan och visar listor med serier som utesluter ovanstående manus. Och jag känner mig plötsligt som en barnprogramspirat som precis öppnat skattkistan. Uppspärrade ögon och maniskt leende.

Hamnar även i motvilliga konversationer med grannarna. Lyckas alltid vara den som skapar underlig stämning i hissar eftersom jag aldrig fortsätter samtalet utan besvarar de vänligt ställda frågorna med hum-ljud. Så står man där medan hissen långsamt pumpar sig upp de åtta våningarna och ser i ögonvrån hur de antingen flipprar med mobilen eller låtsas leta igenom fickorna. Händerna nervöst flaxandes. Bästa är när man kommer med tre kassar tvätt och har sömnrufs och pyjamasbyxorna på sig, och det kommer finklädda granngäster eller liknande som tillbringar färden med att syna mina torktumlade kläder. Bara le "hej hej det är ta två strumpor betala för en idag", lite skämtsamt och de vänder generat bort huvudet och stiger av nästa våning. Fint.
Makten över hissen äro återvunnen. Tummen upp gör Ceasar och jag segergestar i takt med åskådarnas vrål och motståndarens rosslande efter luft.
I love this.

.

.

 

 


Kokar te och lyssnar på Meridian.
(det kommer hända saker här snart, lovar)

(foto: Christopher Andersson och unknown gallery)

.




(text: boyswhoblush. foto: Porodina Elizaveta)