Thirst//"You ate mushrooms and broke twigs, you could name constellations but you never wished upon a shooting star. You were a lover of sequins and scars, your favorite book was the diary of Anne Frank, and only the last diary entry, you said."


Måste säga att det här är en av de bästa vampyrfilmerna jag någonsin sett. (för er som inte vet är jag annars jobbigt anti allt som glorifierar och romantiserar ovan nämnda blodsugare, exempelvis Twilight (ew) Buffy och True Blood, Blade och Daybreakers är ett litet undantag då effekterna och fightingscenerna är riktigt fina, men hm) Thirst däremot. Förutom att den satte sig emot allt vad supersmexiga nattvarelser med spetsiga hörntänder brukar bete sig som, fick den även in melankoliken mellan extremt ensamma människor. Gorescenerna är icke för känsliga tittare, då avpoppande kroppsdelar och blodgurglande lungor mixas med uppsvälda lik och ljudeffekter slafsigare än i Låt den rätte komma in. Handlingen är egentligen ganska svår att fästställa, om det ens finns någon, men karaktärerna är så vrickade och oförutsebara att man plötsligt kan komma på sig själv med att sitta och skratta under en dödsscen. Den känns hämtad ur en livsbiografi med en berättare som har en otrolig självdistans, och driver med alla så kallade egenskaper vampyrer sägs ha genom att överdriva dem och gör på samma sätt dem mer människoliknande.
Morbid humor är fint.

Och tyvärr nej, vampyrerna har varken stilettklackar eller bekymrad-och-nyvaken-skäggrufsig-fransman-utseende.

.





Lördagen i bilder//"And the words hovered over his head in little white clouds, almost invisible against the strangely coloured sky."


Det övningsflög med ovanligt många jetplan. Fin start på dagen.

Våfflor i all ära. Även om de inte räknades som svenska. Höll på att panika när jag insåg att personen i kassan tänkte dränka min våffla i styggelsen grädde, (hör en liten varningstrumma i bakhuvudet varje gång denna ingrediens nämns i offentliga sammanhang) men blev vardagshjälteräddad av Emilie som visste hur man sa nej på riktigt.

Universitetsområdet var fullt av vårlig växtlighet och picknickande par.

Begav oss till Qipulu och stötte på massor av originella personer, kalasfina herrbyxor och arméatteraljer, åt stekta nudelknuten och blev nästintill omkullvält av en tant. Försäljarna hade förbättrat sin säljteknik något sedan senaste gången vi var där. Bäst var när en säljskrikande snubbe fick för sig att använda alla synonymer av kvinna på engelska och utropade: "OH You most beautiful woman girl lady woman queen I ever seen, ON EARTH! I make you happy. By the way you want watch?"

Träffade herr H, som snodde min halsduk, och lite andra människor. Småläskig receptionist i bakgrunden.
Tittade på China Moon, New York I Love You (nästan bättre än Paris Je T'aime) och Man from Earth. Alla fantastiska, fast på olika sätt. Skulle egentligen gått och sett Alice-filmen men bangade.

Och avslutade kvällen med mysiga skypekonversationer. (Observera min förorättade min)

(foto: jag)

Drömhamnar//"An empty house one sleepy afternoon. The shadows of the branches tremble on the walls. Leaving flour footprints like rice grains. Mountains and mourning elephants"


När man håller på att spricka av längtan och inte vet vad man ska göra av sig själv. Eller då man för ett ögonblick börjar tvivla på vad som faktiskt spelar någon roll i livet, så brukar jag skriva ner en lista på saker jag tycker om, sådär riktigt mycket.

Bob Dylans solglasögon. tamburiner. krigsmuseum. personliga noteringar i bokmarginaler. After Eight. tekoppar. barn med sneda frisyrer. åska. urtvättade gamla bomullströjor. biosalonger precis när ljuset släcks. varma mackor. ögon som ler. hur saker doftar i ugnen. vita lakan. avokado. hur det låter när man öppnar en ny bok. sovmorgon. whiskey i tjockbottnade glas. Chet Baker. giraffer. män i hatt och snäva kostymer. nospuffar från hästar. trashiga tidningar i kiosker. känslan att ge. kalla chokladkakor. sommarduschar. olivolja. hjärtslag. eftermiddagssol. hur gamla golv knakar. vinylskivor. Benoit Pioulard. knölvalar. att vara saknad. mörka flickor som sjunger soul om brustna hjärtan. fönsterluckor. lägga huvudet på någons axel. broar. den avslappnade tystnaden vid frukost. stridspiloter. riktigt hett svart kaffe. grusvägar. doften utomhus en tidig sommarmorgon. folk som dansar som att ingen ser. 30-tal. rymden. feber utan huvudvärk. pepparmint. gå nedför trappan från ett flygplan när det blåser. dokumentärer. längta efter något. viktorianska oljemålningar. brevpapper. blyga ögonkast. persierkatter. munspel och körsbärstomater.

färger.

(Och det hjälper.)

(foto: Olive och Michelle)

Päronklyftor//"I've left too many hearts inside them. Nightingales found their flutes again, forgotten under snow, do you think someone has stolen Spring's hair ribbons and tied them on these naked branches?"


Lördagen har tillbringats med att:
- Sova, massor. (förutom att man vaknar vid niotiden av att ett dussintals balkongarbetare kommer inbrakande genom dörren, de har egen nyckel yay, skränandes färghinksviftandes och allmänt flabbandes tills de ser ett upprört troll som kikar fram under täcket, då de istället *ler-stirrar-ler*)
- Bokat biljetter (med hjälp av Mister H) till Tokyo, fem dagar i blibopstaden tjooo.
- Städat och sorterat alla filmer och skivor i bokhyllan som höll på att anfalla mig med jämna mellanrum.
- Köpt apelsiner och diskuterat vädret med en dement liten gumma.
- Anmält mig till HSK-provet. Det vill säga prov of dooooom aka Kinas version av Cambridge testet fast snäppet värre. Kändes som att signa sitt eget dödsattest ungefär.
- Svurit över alla utbildningar att välja mellan. Och funderat allvarligt på att pricka in SJÖKAPTEN 180p i Göteborg. So tempting.
- Kollat på mer film.
- Peppat att det är vår.

(foto: jag/Emilie)

Glasblåsare//"If you're travellin in the North Country fair, where the winds hit heavy on the borderline, remember me to one who lives there. For she once was a true love of mine."

Kom som sagt på för någon vecka sedan att det finns en funktion på Macs tangentbord att print-screena filmer medan man kollar på dem. ( förra året men hittade den faktiskt av en slump) Har resulterat i tiotals av mappar med nya bilder. Jag menar, vem blir inte glad över att kunna spara moment som exempelvis dessa?


(foto: jo det skulle kännas ganska awesome att skriva "jag" här)

Tegeltak

As I glance once upon the foam

40 feet beneath my feet

The coldest calm falls

through the molten veins

Cooling all the blood to slush

Congeals around again

 

la la la

 

oh and 40 feet remain

 

Salt scales upon my drying arms

Burn my back beneath the sun

I am cold beneath the burning haze

Looking down looking down

Down, down again

 

la la la

 

oh and 40 feet remain

 

(foto: Helena D och jag)

 

.



Tillbringade natten fastgjuten i drömlandet, vaknade säkert mer än tio gånger, och varje gång jag somnade om hamnade jag i en ny dröm, helt orelevant med något jag varit med om. Sprang i mosslummiga fuktdrypande skogar, jagade minotaurer och klippte av dem hornen, var skalbaggeryttare, saxofonist på Berlinska pubbar, den kvinnliga versionen av Jean Michael Basquiat, misslyckad bankrånare, parkbänkspoet och såg femtontusen späckhuggare som svävade över himlen. Paniken i allas rörelsemönster. Flickor med rinnande ansikten, varenda människa var bakochframvända i speglarna och saknade munnar. Konstant öde höstlandskap. Soluppgång sedd från rymden. En sjukligt blek morgonhimmel och en eldboll som gömmer sig i bland persikofärgade molnslöjor. Ett enormt oxblodsrött klot som blir allt starkare och exponerat i och med att dess höjd tilltar, tillslut helt vitt, alldeles för starkt för att ens kunna se. Hjordar av rendjur bland vispad äggvita och varenda händelse var opassande komponerad till Chris Garneau's Dirty Night Clowns.

När väckarklockans pip äntligen strimlade sönder den sista drömmen, var jag tröttare än när jag gick och lade mig. Tillbringade lektionerna med att försöka förhindra mig själv från att impulshoppa ut genom fönstret; det enda sättet att byta plats i drömmarna så varför skulle det inte funka på riktigt? Och förväntar mig fortfarande att det ska vara Andy Warhol, med tonade orangesmutsiga glasögon och ledtrådskuvert, varje gång det knackar på dörren.

Behöver något.. stimulerande. Får kurera den övertrasserade hjärnan med varm choklad och böcker.
(trista sådana, inga fantasier mer tack)

(foto: Michelle, Jonas Feige och Eric Ogden)

Flaskpostmatroser, kärnvapen och risbollar//"We are all a great and terrible departure."


Mister H vaknade upp tidig bakfyllemorgon till vår skattjakt. Gjord av serietidningar, post-it-lappar, pizzapocky och massvis med tejp.

Jakten slutade i ett av köken, även om herrn var väldigt bra på att behålla sitt solemn ansiktsuttryck så var han så glad att han nästan studsade.

Senaste dagarna har tillbringats på olika små restauranger, men supermiddagen blev på en japansk (of course..) bufférestaurang, galet mycket mat, sakebombsdrickande, bubbelskratt och "FUUUYAAAN" vrål.

Rå fisk, omnomnom.

Jag lyckades ha ungefär samma ansiktsuttryck på alla bilder. Ser besserwisser-road ut med ena ögonbrynet höjt. (denna från dagen innan) Fast jag var jättepepp egentligen, lovar.
Partyboi R innan han begav sig till UK.

Iakttog mindre slagsmål. Friendly, but yet manly conversation som slutade med att det kastades sardiner och isbitar.

Och partyt fortsatte vidare mot de never ending streets av klubbar. Dock begav jag och några till oss hem för vi var redan helt slut. Märkte inte av sakebomberna så mycket men det blev ändå tillräckligt (för vissa herrar) för att man skulle bli överfallen av en spattig H.


Nog den bästa bilden H någonsin tagit. Är väldigt svag, som ni vet, för svartvitt i kombination med rök-kisande ögon och ofokuserade blickar, så den här shizzles my spine varje gång jag ser den. Funderar nästan på att printa ut den och sätta upp på väggen. Gah.

(foto: de fem första: jag, resten snodda av H)

Milkfreckles//"Poetic posts on missed connections websites. Every day hundreds of strangers reach out to other strangers on the strength of a glance, a smile or a blue shoe. Their messages have the lifespan of a firefly."


Solen bestämmer sig för att sneaka fram mellan molnen i ett par timmar, och det räckte med en promenad hem för att armarna skulle täckas med fräknar. Lite skumt egentligen, blir i stort sett ALDRIG solbränd, går mellan Familjen Adams- blek till kräftröd, och sedan blek igen. (om jag inte beger mig iväg till någon fuktig regnskog i en månad, då börjar det hända grejer, men annars; nej) Men fräknarna dyker upp som några oinbjudna främlingar, ständigt. Nice kanske man tycker om man gillade Pippi Långstrump som liten eller anser att fräknar definerar sommar, men inte om man har barndomsminnen som "prickig korv" och att man fick som uppgift i lågstadiet att dra bläckstreck mellan dem så att det blev stjärnbilder. Gissa vem som såg ut som en medeltida krigskarta efter en halvtimme. Jo precis.

Dagens höjdpunkt var att det släppts nya filmbilder på Mister Benicio del Toro (*omedvetet fangirlsqueek* jag skäms nästan lite för mig själv, men alla har väl guilty pleasures eh? eh?) och att det äntligen finns fina utgåvor av Legion i dvd-affären. Och läxfri eftermiddag betyder sovstund (ohyees det behövs) och sedan fram med akrylfärgerna. Och har massor av brev som behöver skrivas. Fint väder var det ja, men hm, fått tillräckligt med sol redan.

Järntrådar//"Tie my veins into ribbons, your feet must stay awake, one two three, and fold the brass memories, stack them high and higher, higher still. Nights are cold again, the darkest blue and lonely."


Hittade häromdagen en av mina favourite barndomsfilmer. Hade inte sett den sedan jag var runt nio, och minns den ganska annorlunda. Men "Strings" var ungefär lika läskig som jag kom ihåg den. Det är inte hur dockorna är utformade, eller att barn drunknar, folk brinner och fryser ihjäl och att man sliter loss kroppsdelar ifrån varandra för att kunna bygga sig själva till  större, mäktigare marionetter. Utan det är själva stämningen rakt igenom som gör att man blir olustig till mods när slutscenen sakta tonas ut och lämnar en ensam med en akvarellpastellad himmel innanför ögonlocken. Karaktärerna är riktigt fantastiska dock. Framförallt de så kallade "one string oracles", de som endast har huvudtråden kvar men inga fungerande kroppsdelar, placerade på en plattform i en rivningsklar källare mitt ute i ingenstans. Och det märks att den tog fyra år att göra, då de har en förklaring på allt vad marionetter innebär; allt ifrån livsfrågor till hur de åldras och hör ihop. (vissa tillfällen får en även att tänka på Mirrormask och Avatar, fast mer, .. ja, Strings) Blev även glad över att hjälten är en riktig fikus till pojkspoling och inte classical heroic.

Rosanna Anson//"Choking on crystal glasses, your voice spreading like ivy on my skin. Felt every star rustling in my eyes, held all that water within my ribs."


Simple awesomeness.

Och på tal om ingenting så blev jag jätteglad att Hurt Locker fick Oscar för bästa regi och film. Och superbesviken på Alice in Wonderland's "Almost Alice". (Avril Lavigne och Tokio Hotel, vänta vad?) De enda som lyckades med någon av låtarna var Franz Ferdinand med The Lobster Quadrille. Och inte ens Owl City var övertygande. Usch usch.