<3

Apokalypser//"When one attains this harmony, what I can only describe as a sense of peace, which makes everything possible and right. Life then becomes a perpetual revelation. That is true poetry."


Istället för att skriva vad som egentligen hände i helgen, och hur fint Västerås faktiskt är, tycker jag dessa lite smått urdampade ängsbilder förklarar det bättre.

Sett massor av film dessutom. Inception, som jag väntat på i nästan två år, var helt obeskrivlig.

(och ni förtjänar en ursäkt i och med hur trög jag är på att skriva här, men jobbet, sömnen och sällskapet tar upp pass så mycket tid att jag prioriterar annorlunda, skärpning skall ske dock!)

(jag hatar brevlådor)

(foto: jag, anna, seb)

Budligan// "To him… a touch is a blow, a sound is a noise, a misfortune is a tragedy, a joy is an ecstasy, a friend is a lover, a lover is a god, and failure is death."


Min chef är en excentrisk dalkarl med förkärlek för grov (riktigt grov, sådär att man inte riktigt kan se om det är barkbitar eller jordmull) tuggtobak och oklädsamma svordomar, som dessutom endast kan uttalas i versaler. Älskar att när jag kom insmygandes i möteslokalen i måndags, genast möttes av hans kastrullbullrande röst inifrån fikarummet; "VAD ÄR DET FÖR ETT JÄVLA PULVER SOM INTE SKÖLJER UR KOPPARNA EFTER SIG." för att sedan storma ut, fortfarande utan att ens titta åt mitt håll, smäller ner en lite småsolkig kaffekopp i bordet och pekar stint på dess insida, innan han slänger ett öga mot mig. "SER DU? FOLK FÖRSTÅR INTE ATT JAG INTE ÄR DERAS MORSA. SER JAG UT SOM JAG HAR VAGINA ELLER?" och jag skakar lätt på huvudet, desperat för att hålla ansiktet allvarligt medlidande. Trots sitt något aggressiva beteende är han riktigt underbar. Likaså Mr Pido, den lille italienska farbrorn som fått i uppgift att vägleda mig genom brevlådornas något speciella värld. Vi cruisade omkring i hans röda lilla fotbollspyntade bil; han tidningsprasslandes och jag noggrant antecknandes. Allt gick hur awesome som helst, tyckte jag. Tills det var min tur att själv dela ut morgonposten. Oh wow.

Lyckades bli klar på fyra timmar, vilket med Pido tagit cirka en och en halv. För lite kaffe och sömnbrist gjorde inte situationen bättre. Dessutom gav jag en hemmafru en civilingenjörstidning, en surmulen kioskägare (jo han kom ut och skulle rasta hunden samtidigt) hästälskartidningen och en ensamstående far lite väl många DN. Och råkade köra omkull fem soptunnor på samma gata. Ett jävlans liv. Om det inte blir några reklammationer på det lär jag ha en lucky star någonstans. Har säkert redan ett rykte i mitt distrikt att vara en vårdslös huligan. Men har min untz-musik och trogna lilla Bora att tuta omkring med, så allt löser sig. Tror jag. Fem veckor to go.

(foto: Michael Bay)

<3



(bild: gaw)

Indigoblickar// "I see myself as a huge fiery comet, a shooting star. Everyone stops, points up and gasps “Oh look at that!” Then - whoosh, and I’m gone… and they’ll never see anything like it ever again… and they won’t be able to forget me - ever."



Vaga minnesbilder; stillbilder, finns staplade i anonyma hjärnskåp. Kondenserat morgonljus, inte riktigt ha koll på klockan eller datum utan endast följa solens riktning. Kontrasterna. Att se en enorm heliumballong formad som en grön kanin sakta sväva över pulikhavet, Them Crooked Vultures sångare som tillfälligt stannar upp, ler gnistrande och får tiotusentals munnar att göra likadant. Att leka propellerflygplan på Ps rygg och sicksacka mellan solsönderbrända och tatuerade ryggar. Hoppa sig illamående till Kent och den barnsliga känslan i att fånga en vibrerande röd liten pappersfågel med Det finns inga ords sångtext inpräntad på sidan och undra ifall det finns någon symbolik. Att ligga och dåsa som varmsvullen boskap i gräset och apgarva åt pojkarna från "Camp Manlove och Anna"s röstimitationer. Träffa fransmän, norrmän, kubaner och sydstatare. Bli med hjälp av Minttu och California White förvirrad, korkad och glad och man felciterar presidenter och utbrister "ARRITE!" med jämna mellanrum. Åka rally längs landsvägar för att hamna vid en stilla iskall insjö, fulltständigt dras med i Mimikry låtar och ha When Lovers Die ekandes i huvudet varje morgon. Luften som dallrar. Loke, langos och lådvin. Patti Smith som ryter med lungor av sot och att få kramar av folk man knappt mött blicken med. Reggaemannens vita handduk. Glömma bort att använda kameran men inte ångra sig ändå, för man behöver den inte. Återigen Them Crooked Vultures som verkar vilja spränga allas tårkanaler, tjejen framför som dansade i total extas helt omedveten om omgivningen och killen bredvid som gång på gång utbrast med sprucken röst "åhfyfanfyfanåååååhfyfanvadbrajagdör" när basvibrationerna i marken får allas tankar att dras till Världarnas Krig. De nyfunna internskämten och kaoset bland tälten. Inse hur många artister som man förut hatat men som visat sig vara helt underbara. Varma. Att vakna upp och inte riktigt vilja borsta tänderna. Behålla alla känslor. Som att hela året utspelade sig under en helg.

(foto: jag och Rockfoto.nu)